Ur City-universitetets vitbok 2001.

6.2 Socialstatsprojektet

City-universitetets första forskningsprojekt Den svenska socialstaten startade 1991 under ledning av professor Hans L Zetterberg. Projektet finansierades i allt väsentligt av Näringslivets fond. Totalt producerades 15 delrapporter av 17 forskare från skilda ämnesområden. Projektet avslutades 1997.
 

Syfte

Projektets syfte var att framlägga ett paradigmskifte i synen på välfärd, dvs. hur stödet utformas till dem som inte helt kan klara sig själva – i praktiken till barn, sjuka, arbetslösa, äldre och utblottade.

Det gamla (och ännu år 2001 i stor utsträckning rådande) paradigmet inom socialforskningen innebär att forskarna kartlägger de ojämlikheter (”orättvisor”) som finns i samhället och politiker rättar till dessa ojämlikheter genom att instifta ”sociala rättigheter”. Resultatet är en etatistisk välfärdsdoktrin: i fråga om välfärd och hälsa skall medborgaren inte behöva bli beroende av släkt och vänner och föreningars välgörenhet, inte heller av marknadens tjänster. De offentliga arrangemangen skall vara nog. Och de skall ha så hög kvalitet att alternativ inte är attraktiva.

Ett annorlunda paradigm framlades av Arvidsson, Berntson och Dencik. Det innebär att välfärd i Sverige inte i första hand är sociala rättigheter utan är ett överhetens patronage. Zetterberg och Ljungberg lade till tesen att välfärdsåtgärder tillhör samhällets etiska sfär. De etiska institutionerna (liksom konstens, vetenskapens och religionens institutioner) saknar möjlighet att helt och fullt finansiera sig själva från marknaden. Sålunda behöver de skattebidrag och/eller filantropiska bidrag av pengar och volontärers tid.

Överväganden som dessa ledde till en tre-enig socialdoktrin: När man står inför ett socialt problem skall man inte enbart och omgående fråga: Vad kan staten göra? Man skall också fråga: Vad kan det civila samhället göra? Vad kan marknaden göra? De två senare frågorna har sällan varit beaktade i de utredningar som ligger bakom de svenska välfärdsprogrammen. Den första frågan är däremot lika grundligt som ensidigt belyst. Ett stort antal forskare med nära anknytning till de offentliga välfärdsprogrammens problemformuleringar har disponerat stora statliga resurser för att forska om hur stat och kommun kan hjälpa medborgare, och hur medborgare kan påverka stat och kommun. Forskning om hur människor hjälper varandra och hur marknaden utvecklar välfärdstjänster som kan köpas av allmänheten hade däremot inte ansetts opportun.
 

Några viktiga forskningsresultat 

Kärnan i den dåvarande svenska välfärdsstaten diagnostiserades och dokumenterades, inte bara som en rättighetskatalog, utan som en form av politiskt beslutat patronage, vars drivmedel är favörer för intressentgrupper och vars smörjmedel är etiska överväganden med humanitära förtecken. Forskningsprogrammet öppnade en rad nya perspektiv: om välfärdsstaten och moderniseringen, välfärdsstaten och kvinnorna, den generella välfärdspolitikens finansiering, dilemmas i socialt arbete, massmediernas bild av välfärdsmänniskan  – för att nämna några. Nya fakta lyftes fram om bland annat invandrarpolitiken, civilsamhällets betydelse, privata transfereringar, långvarigt bidragstagande, och om socialstatens ungdomar.

I slutrapporten sammanfattades forskningsresultaten i 17 teser om den svenska socialstaten:

1. De moderna samhällena liksom de historiska samhällena har fyra universella välfärdspopulationer: de unga, de sjuka eller handikappade, de äldre samt de utblottade. Dessutom finns speciella välfärdspopulationer i vår samhällstyp, främst de arbetslösa.

2. Välfärdspopulationer får ett värdigare liv till rimliga insatser från totalsamhället i den mån en optimal arbetsfördelning sker mellan civilsamhälle, stat och marknad.

3. Välfärdspopulationerna har i utgångsläget en stark position i civilsamhällets normsystem och en svag position på marknaden. Statens engagemang för dem kan variera från minimalistisk till maximalistisk.

4. Övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle drev överallt fram nya former av socialt patronage, men deras utformning följde inte en enhetlig mall utan bestämdes av nationella historiska erfarenheter, traditioner och värderingar samt av maktförhållandena inom respektive land.

5. Ju större omfattning det statliga sociala patronaget får, desto mer utformas det som generella (icke individuellt prövade) stöd till välfärdspopulationerna.

6. Drivmedlet bakom det statliga sociala patronagets utformning till välfärdspopulationerna är favörer för mäktiga intressentgrupper, och smörjmedlet är etiska överväganden med humanitära förtecken.

7. Det statliga, generella sociala patronaget kan utformas enligt en jämlikhetslinje som grundskydd eller en värdighetslinje som inkomstskydd. Den senare är mer marknadskonform än den förra.

8. Grundskydd och inkomstskydd i det generella sociala patronagets utformning är dissonanta, och den struktur som söker härbärgera båda blir instabil: de dissonanta elementen döljs till en början i språkvanor men till sist kommer ett av de dissonanta elementen att så dominera över de andra att dissonansen minimeras.

9. Under statligt socialt patronage av nordisk typ ökar favörerna till intressentgrupperna snabbare än ökningen i stödet till välfärdspopulationerna.

10. Det statliga sociala patronaget till en homogen välfärdspopulation blir effektivt och legitimt om det levereras av förvaltningsbyråkrater som behandlar alla lika enligt rättsstatens principer.

11. Det statliga sociala patronaget till en heterogen välfärdspopulation blir effektivt och legitimt om leveransen av det delegerats till en profession.

12. När det statliga sociala patronaget är en stor del av samhällsekonomin, kostar en verksamhet i offentlig regi inte sällan dubbelt så mycket som samma verksamhet i marknadsmässig privat regi.

13. När socialt patronage organiseras så att staten får en del av ansvaret för det finansiella och/eller utförandet tenderar ansvaret att i sinom tid bli ett offentligt monopol.

14. När ett socialt patronage organiseras som en fri marknad och staten går in på denna marknad, blir staten en ineffektiv och illojal konkurrent till privata firmor.

15. När civilsamhällets föreningar administrerar statligt finansierat socialt patronage, blir de efter hand centralstyrda och hierarkiska.

16. Välfärdspopulationerna klarar sig bäst om stödet till dem är mångfaldigt från var och en av samhällets sfärer: stat, marknad och civilsamhälle.

17. En given välfärdspopulation får optimalt utbyte av en viss arbetsfördelning mellan stat, marknad och civilsamhälle, en annan välfärdspopulation mår bäst av en annan arbetsfördelning.

(Ur slutrapporten Vårt land - den svenska socialstaten)

Socialpolitiska överväganden

Genom att bejaka trepartssamverkan mellan stat, näringsliv och civilsamhälle kunde City-universitetets socialstatsprojekt inte bara ta avstånd från den etatistiska socialdoktrinen utan också andra ensidiga lösningar. Projektets slutsatser fann sålunda att den nyliberala doktrinen att hjälpbehövande helt skall förlita sig på privata försäkringar och privata välfärdstjänster inte var heltäckande. Denna doktrin förordar att socialförsäkringarna skall privatiseras liksom barnomsorgen, sjukvården, folktandvården, arbetsförmedlingen och äldreomsorgen och övrig social service. Detta leder av allt att döma till bättre serviceanda och till effektivitetsvinster. Ingen socialpolitik bör avstå från sådant. Men denna doktrin räcker inte till att lösa de fattigas problem, de som inte har råd att teckna försäkringar eller köpa tjänster på marknaden.

Vidare påpekas i projektets slutsatser den kommunitära doktrinens begränsningar. Den hävdar att hjälpbehövande helt skall förlita sig på det civila samhället, dvs. dels på primärgrupper som familjen, dels på sekundärgrupper som frivilliga föreningar med social agenda. Denna föreställning kräver en tradition av ansvarstagande. Projektets forskning kunde för första gången dokumentera Sveriges massiva sociala insatser till nära och kära, och även till kamraterna på jobbet och i föreningarna, till grannarna, och till bröderna och systrarna i olika nätverk. Ingen socialpolitik med ambition att vara effektiv kan avstå från dessa frivilliga engagemang. Men civilsamhället som det idag är utformat kan ingalunda garantera att alla för oss främmande människor som behöver hjälp också får den.

Utgångspunkten för City-universitetets socialstatsprojekt var som synes annorlunda än det vanliga svenska sättet att se på samhället som delat i en politisk och en ekonomisk sfär, vilket leder till en rad felslut i välfärdsfrågor. I detta projekt gavs det civila samhället lika stor uppmärksamhet som statskonst och ekonomi. I väldefinierade arbetsfördelningar mellan stat, marknad och civilsamhälle såg projektet optimala framtida lösningar på välfärdens problem. Projektet öppnade med andra ord för principiellt annorlunda lösningar än de som i 1990-talets Sverige ansågs självklara.

Böcker

Hans L Zetterberg, Den svenska socialstaten : ett forskningsprogram.

Anders Borg, Generell välfärdspolitik : bara magiska ord?

Helena Rivière, Meningen var ju att hjälpa människorna, inte att ta ifrån dem ansvaret

Håkan Arvidsson, Lennart Berntson & Lars Dencik, Modernisering och välfärd

Anita Lignell Du Rietz, Myten om jämställdhet i välfärdsstaten

Ulf Kristersson, Det socialpolitiska arvet

Gunnar Du Rietz, Välfärdsstatens finansiering

Stefan Carlsson, Socialtjänstens kompetens och funktion

Thomas Gür, Staten och nykomlingarna

Karin Busch Zetterberg, Det civila samhället i socialstaten : inkomstkällor, privata transfereringar, omsorgsvård

Emil Uddhammar, Arbete, bidrag, välfärd : en dynamisk analys av hushållens välstånd och välfärdsforskningens två kulturer

Carl Johan Ljungberg, Socialstatens ungdomar : trygghetsklienter eller framtidens utforskare?

Hans L Zetterberg & Carl Johan Ljungberg, Vårt land : den svenska socialstaten