From Erik Dahmén (editor), Rätt och moral i ett modernt borgerligt Sverige, Ratio, Stockholm, pp 141-188

Hans L Zetterberg:

Individualism, rättvisa, hierarki
och jämlikhet

Innehåll:
>> Tillhörarna och deras barn
>> Ett sociologins typschema
>> Vilken borgerlighet?
>> Noter
>> Litteratur

Denna uppsats har fyra avsnitt som alla bygger på personliga engagemang. Det första anknyter till min propaganda för borgerliga tankar och föreställningar. Det andra bygger på min forskning om värderingar och opinioner i Sverige. Det tredje baseras på överväganden inom min akademiska specialitet, teoretisk sociologi. Det fjärde innehåller schematiserade bilder av fyra samhällen i vilka jag bott: Förenta staterna under Eisenhower, England under Heath, Sverige under Palme och Spanien under Gonzalez. Det blir således mycket självreferenser. Allt är avsett att ge perspektiv på särdragen i ett nytt borgerligt Sverige. Det är nu angeläget, och dessutom otroligt spännande, att välja bland de många optioner av borgerlighet som står till buds.

Under större delen av artonhundratalet var kärnan i den svenska borgerligheten ämbetsmän: jurister, präster eller lärare. De fick sin försörjning med offentliga medel. De trodde att deras väsentligaste bidrag till den sociala ordningen var att upprätthålla en hierarki mellan bättre och sämre, bildade och obildade, manligt och kvinnligt.

Mot slutet av förra seklet kom industrins och handelns nya rikedomar in i bilden och vi fick också en borgerlighet baserad på privat kapital mycket kapital dessutom. Därmed kompletterades borgerligheten med en rejäl portion av entreprenörskap och dess individualism. Nu gällde det inte bara att bibehålla hierarkin — klassamhället — utan också att öppna den för framgång i affärer.

Det etos som fanns inom borgerligheten vid sekelskiftets början jämfört med situationen vid seklets sista årtionden försökte jag återge i en inledning till en diskussion efter en näringslivsmiddag som ägde rum 1985:

Få har i dag något särskilt levande minne av hur sekulariserade företagare byggde teatrar och fromma företagare byggde frikyrkor, hur borgare planterade alléer och byggde ett vackert stadshotell vid stadens torg, hur föreningar bildades för allmännyttiga ändamål. Vi vet bara att de teatrar som nu finns sällan är privata och att deras repertoar och rollbesättning styrs av skådespelares och scenarbetares fackföreningar. Vi vet att kyrkorna avfolkats och den ungdom som nu sökt sig till dem har de fashionabla vänsteråsikterna om biståndsländer, kapitalismens och miljöförstöringens fasor och vikten av att gå i samma fredsdemonstration som Sovjetungdomar. Alléerna har huggits ned på förslag av kommunala planerare. Det gamla stadshotellets utsirade fasad mot torget har ersatts av Domus’ brutala cementklump. Föreningar bildas nu och drivs med kommunalt stöd, inte medlemmarnas avgifter. Borgerlighetens offervilja för kultur, religion och välgörenhet har skattats bort, politikerna har övertagit mecenatrollen. Vi vet inte längre hur ett samhälle faktiskt kan baseras på ägande av små och stora enskilda förmögenheter, familjeansvar för uppfostran och utbildning, privat ansvar för konst och kultur, bidrag till kyrkor, u-hjälp och välgörenhet.

Formuleringarna väckte gensvar och jag har upprepat dem vid många tillfällen. De första reaktionerna blir alltid: "Jaså, du menar att det fanns socialt ansvar före socialdemokratin?" "Och du menar att det var så mycket socialt ansvar på den tiden att vi verkligen förlorat något sedan dess?"

I andra reaktioner jämfördes den tidens rika borgare med samtidens nyrika mångmiljonärer — det var innan många av dem blivit omklädda på öppen scen till att spela andra roller. Det var lätt att konstatera att de rika tog ett större socialt och kulturellt ansvar förr.

Socialdemokraternas reaktioner gick vanligen ut på att det var i det närmaste otillständigt att tala om sekelskiftets Sverige utan att nämna de fattiga arbetarnas lidanden bara något kvarter från stadshotellets vackra veranda!

Nu är det faktiskt svårt att leva sig in i den värld som gällde innan liberalism och socialdemokrati landsatt de nu dominerande egalitära värderingarna i Sverige. Man kan inte utan vidare förstå den gamla borgerliga livsformen i vilken hierarki och individualism var lika självklart hyllade som jämlikhet är i dag. På sin höjd förstår vi den tidens stora symbolfråga: att den graderade rösträtten ersätts med en allmän och lika rösträtt. Just därför att den innebär en jämlikhetens seger är den lätt att förstå.

I övrigt är det lätt att finna skillnader mellan då och nu. Skattetrycket var cirka 10 procent av bruttonationalprodukten när seklet var ungt. Det fanns alltså mycket över till borgarnas civila samhälle. I dag är skattetrycket 57 procent och det civila samhället sitter trångt.

Som nation är vi emellertid långt rikare nu. Det är inte orimligt att räkna med att praktiskt taget alla hushåll snart kan ha en egen lätt likvidiserad förmögenhet på en kvarts eller till och med en halv miljon kronor. Det ger en trygghet och frihet som inga politiska utfästelser kan överträffa. Vi är bättre utbildade. Vi har ett annat och större internationellt beroende. Vi har nya preventivmedel och slipper de värsta delarna av gammal borgerlig sexualmoral. Och så vidare.

Ett nytt borgerligt samhälle skulle likna det gamla i att det bygger på kontrakt snarare än politiska majoritetsbeslut. Det bygger alltså på frivilliga projekt, både små och stora, både svenska och internationella. Det skulle likna det gamla också i att det bygger på äganderätt och frihet.

I det nya civila samhället blir emellertid medvetandet rimligtvis större än i det gamla borgerliga samhället om att varje ingrepp från statsmakternas sida i medborgarnas liv, varje skatt, varje reglering, försvårar planer, dödar projekt, dämpar livslust och engagemang. Vi har nämligen en erfarenhet som inte våra förfäder hade: högskattesamhället med massiva byråkratier i den offentliga sektorn. De som inträder i det nya borgerliga samhället är en mångsidig skara, men de har en värdering gemensam: allt skall inte vara politik.

En risk som varje samhälle löper som minskar statens resurser heter maffiavälde. Maffian växer fram om det civila samhället underminerar statens väsentliga delar. En maffia använder våld trots att staten måste ha monopol på våld. En maffia sätter upp sitt eget rättsväsende trots att staten skall ha monopol på rättsväsendet. En maffia brandskattar företag (och ibland också enskilda) trots att staten har monopol på beskattning. Ett fungerande borgerligt samhälle kräver givetvis rättsordning. Vår poäng är att rättsmaskineriet också måste vara starkt nog att kväsa all maffia.

Tillhörarna och deras barn

På 1970-talet började systematiska livsstilsundersökningar baserade på intervjuer utföras i Sverige ¹⁾. Mångfalden av siffror sökte vi reducera genom faktoranalyser, taxonomiska algoritmer, och typologier som sammanfattades som porträtt och biografier. Någorlunda känd för allmänheten blev Mikael Karlsson, som var en sammanfattning från sena 70-talet av vad vi såg växa fram i våra data som den svenska 80-talsmänniskan. Mindre nyhetsmässig var Sven Svensson, den tidens traditionelle svensk.

Vi har i den senare en person som skiljer sig mycket från det tidiga sekelskiftets borgerlighet. Vi hade förväntat att Svensson skulle vara totalt präglad av socialdemokrati, men det visade sig han hade en ganska småborgerlig livsstil. När Svenssons porträtt presenterades för amerikansk publik kunde vi underlätta förståelsen genom att kalla honom en svensk Archie Bunker ²⁾.

Året är 1979. Sven Svensson bor i en medelstor stad i ett av de sydligare landskapen. Han är medelålders, har genomsnittslön och som många andra svenskar följer den gyllene medelvägen av måttlighet i allt. Trygghet är viktigt för Sven. Hans far tillhörde en folkrörelse (nykterhetsrörelsen), och Sven uppfostrades i en anda av rättskaffenhet. Han har liten tolerans mot andra som inte delar hans värderingar. Han sneglar faktiskt misstänksamt på invandrare från Sydeuropa, vars mörkare färger gör att de lätt skiljer sig från mängden av bleka svenskar. Sven försöker själv alltid undvika att väcka uppmärksamhet genom sin klädsel och uppträdande.

Han känner obehag inför avvikelser även när det gäller andra svenskar som är framträdande inom något område. Den omtalade svenska avundsjukan tar sig uttryck i hans benägenhet att förringa landsmän som har vunnit erkännande för sina prestationer. I jämlikhetens namn håller Sven på en variant av jantelagen: "Stick inte upp", "Tro inte att du är något", "Lev som andra och tänk som andra". Han skyggar för ytterligheter i ord och handling. I Svens omdöme är det bara alkohol- och drogpåverkade eller av andra skäl otillräkneliga människor som uppför sig på ett sådant osansat sätt. För att passa Sven skall man ha ett behärskat känsloliv och dess yttringar skall serveras i hanterliga portioner.

Svens uppförande vid sammanträden — och även i informella sammanhang — är nyktert, besinningsfullt och ansvarsfullt. Man skall aldrig kunna anklaga honom för att vara vidlyftig.

Sven har arbetat på samma arbetsplats — den heter numera Försäkringskassan — under nästan hela sitt yrkesverksamma liv och har nu nått medeltjänstemannanivån. Han är nöjd med sin karriär: att arbeta inom samma organisation ger honom en känsla av kontinuitet och han känner sig trygg i en stor väletablerad organisation. Han är en trofast medarbetare, punktlig och plikttrogen.

Han röstar på socialdemokraterna och kunde knappast tänka sig svika dem vid ett val även om han inte alltid anammar hela partiprogrammet. Ekonomisk tillväxt är för honom en självklarhet som inte innebär några allvarliga problem. Det stora och enda egentliga problemet är att åstadkomma en rättvis fördelning av frukterna av denna tillväxt. (När han säger "det är inte rättvist" menar han "det är inte jämlikt".) Hörnstenen i hans engagemang för socialdemokraterna är just partiets strävan efter jämlikhet.

Svenssons grannar i den förortsbebyggelse där de bott sedan de var nygifta ser på Svens hustru Anna som en sann stöttepelare i grannskapet. Anna dricker mycket kaffe men sällan te. Hon var hemmafru medan barnen var små, men nu när de är vuxna har hon tagit ett deltidsarbete (29 timmar i veckan) i kassan på Konsum. Annas extrainkomst ger henne möjlighet att köpa bra kläder då och då (inget extremt mode naturligtvis). De extra slantarna används till ombyggnad av den lilla sommarstugan på några mils bilavstånd från bostaden som Sven och Anna köpte för tjugo år sedan och där de tillbringar sina semestrar.

Fyrtio procent av Svenssons inkomster går till skatt. Ungefär hälften av Svens månadslön dras av i preliminärskatt. Anna, som jobbar deltid, kan behålla en större andel av sin lön, eftersom man inte räknar ihop makars arbetsinkomster när skatten bestäms. Därför bidrar Annas jobb en hel del till de kontanter de har att röra sig med. Svenssons avskyr verkligen inflationen, och de är tacksamma mot fackföreningen som kompenserar dem för inflationen.

Makarna Svensson medger att skatterna är höga men tycker att de får mycket i gengäld: pensioner, sjukvård, tandvård, långvård. Barnbarnen får det bra och kommer att få kostnadsfri skolgång fram till och med universitetsstudierna. Sven och Anna är gamla nog för att komma ihåg tidigare generationers ekonomiska umbäranden och de anser sig vara lyckligt lottade att leva i dagens Sverige.

Familjen Svensson uppskattar traditioner. Nästan varje torsdag blir det ärtsoppa och fläsk. Jul är en högtidlig familjefest, som makarnas överlevande föräldrar — Annas mor och Svens far — tillbringar med dem. Anna tycker att det hör till att ägna flera dagar åt bakning och matlagning inför den stora helgen och hennes julbord är sannerligen dignande.

Sven och Anna föredrar ordning och reda framför motsättningar och stridigheter. De skulle aldrig betrakta likriktning som en black om foten utan snarare som något eftersträvansvärt i och för sig. Sven skulle bli mycket indignerad över påståendet att hans inställning till allt nytt skulle kunna motverka nyskapande och självständigt tänkande. Han påminner gärna om att socialdemokratin alltid har kämpat för de svaga gentemot de starka och rika, att partiets ideologi stöder en öppen och fri idédebatt och stöder solidaritet. Sven är själv inte medveten om något motsägelsefullt i sin inställning — nämligen att den öppenhet och frihet han tänker sig endast skall förekomma på ett sätt som han godkänner och som passar in i hans referensram.

Makarna Svensson håller av familjen och släkten även om de inte alltid öppet visar sin tillgivenhet. Öppet visar de heller inte sin besvikelse över att de vuxna barnen inte tillbringar lika mycket tid med dem som de själva tillbringade med sina föräldrar vid samma ålder. De pratar ibland om de svagare band som föreligger mellan generationerna i dag men de skulle aldrig komma på tanken att detta förhållande kunde förknippas med barnbidragen de själva erhöll som föräldrar. Tvärtom anser de att sådana bidrag förbättrar förhållandena mellan generationer eftersom de lättar på det ekonomiska trycket: "man behöver inte tala så mycket om pengar".

Svenssons känner sig mycket lojala mot vad de kallar "det riktiga Sverige" — ett land befolkat av andra tillhörare. De är beredda att försvara sitt land — även dess mest avlägsna vrår — med militära medel, och anser att de höga försvarskostnader som följer väpnad neutralitet är befogade. De har en stark misstro mot ryssar. De känner en viss sympati för amerikaner och beundrar deras teknologi men de är inte så stora Amerikavänner som deras föräldrar en gång var. De betraktar sig heller inte som européer och ville inte att Sverige skulle bli medlem i europeiska gemenskapen när saken var aktuell i slutet på 60-talet.

"Att tillhöra" är som synes Svenssons rättesnöre. Kollektivt tagna beslut i den egna gruppen och de traditioner som skapats i den egna gruppen är vad som gäller. Sven och hans meningsfränder utgör infanteriet i Sveriges gamla folkrörelser — arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, och viss mån också idrottsrörelsen. Svenssons visade sig dock ganska misstänksamma mot nya gräsrotsrörelser, t ex miljörörelsen, kvinnorörelsen eller fredsrörelsen. Deras klädsel och språk stämde inte. Ett försonande drag hos dem i Svenssons ögon var emellertid att de predikade jämlikhet. Men det stagnerande opinionsklimatet i Svenssons värld befrämjar knappast nytänkande eller mångfald. Öppenhet inför nya tankar offras gärna i utbyte mot den trygghet som följer av att kontrollera och förutsäga strömningar och ståndpunkter.

Svenssons och deras likasinnade bildar den livsstilsgrupp som vi kallade tillhörarna. Jämfört med totalen av alla livsstilsgrupper i Sverige representerade de på 1970-talet en minoritet av befolkningen, men de utgjorde då fortfarande den största enskilda livsstilsgruppen i landet, cirka 20 procent. Mycket pekade på att tillhörarna sedan början av 60-talet varit i avtagande antal, men vi hade inga tidigare mätningar.

Svenssons hegemoni i Sverige hör ihop med socialdemokraternas hegemoni på landets politiska arena mellan 1932 och 1976. Under 44 år regerades landet av Svenssons för Svenssons. Några av socialdemokraternas få avvikelser från Svenssons åsikter blev tydliga under Olof Palme. Partiets internationella vyer, dess liberala invandrarpolitik och generösa permitteringar och frigivningar av interner.

De slutsatser man kan dra efter denna inblick i den svenska livsstilsgrupp som utgjorde partiets kärna under socialdemokratins storhetsperiod är uppenbara. För det första fanns här en massiv jämlikhetsvärdering som avgränsar mot tidigare borgerliga perioder. För det andra fanns en underton av konservativa värderingar som inte skiljer sig mycket från tidigare perioder: här skall vara skilda könsroller, familjekärlek, lag och ordning, stabilt penningvärde, patriotism och försvarsvilja. För det tredje fanns vad som knappast kan kallas annat än småborgerlig inskränkthet.

Detta den svenska socialismens infanteri var alls inte revolutionärt, det kunde knappast kallas farligt, och det hade ingalunda framtiden för sig. Tillräckligt många Svenssons deserterade till en frände som hembygdsrörelsens Thorbjörn Fälldin i valet 1976 för att socialdemokraterna skulle förlora makten. Det gick inte heller för de röda generalerna att mobilisera entusiasm för meidnerfonderna.

Svenssons knegarsamhälle blev föremål för en rejäl attack under "röda vågen" 1968-70. Men attacken var smal: det var mest en studentgeneration som protesterade. Men inte heller den bredare "gröna vågen" rubbade Svenssons stabila och begränsade förväntningar.

Att Svenssons som typ ändå långsamt dör ut i Sverige beror mest på att deras barn söker sig andra vägar; de följer den "blå vågen" eller den "vita vågen" ³⁾. Självförverkligandet är för dem viktigare än tillhörigheten. Marknad för de blå, moral för de vita. Sådana är styrmedlen, inte kollektiva beslut.

I valrörelsen 1991 flockades blå vågens barn, marknadens folk, till moderaterna och ny demokrati. Det är enkelt och lättfattligt.

Den vita vågens barn, etikens folk, flockades till kristdemokraterna. Den anmärkningsvärt stora uppgången för kds motsvarades inte av någon som helst religiös väckelse i Sverige. Kds-etiken är inte uppknuten till pingstkyrkan, heter det. Men kds-etiken är ett arv från tillhörarna i frikyrkorörelsen, ett arv som också en hel del sekulariserade väljare 1991 fann värdefullt. Av moderaterna som står långt ifrån folkrörelsesverige kunde 1991 många rösta på kds. Flera av dem hade vantrivts i partiet alltsedan Gösta Bohman (en konsekventare och allsidigare borgare än Adelsohn eller Bildt) lämnade över ledarskapet till ett gäng studentkompisar uppfyllda av marknadsekonomins tankevärld. När kds blev respektabelt prövades detta alternativ.

Under alla förhållanden fick folkrörelseetiken Sven Svenssons och Alf Svenssons etik en renässans i valresultatet 1991. Har Sverige för resten några andra inhemska etiska resurser av dignitet än dem som finns i arvet från folkrörelserna?

Ett sociologins typschema

Att diskutera hur etiken kan differentieras från religionen är i princip lika viktigt som att diskutera hur politik och näringsliv färdas i olika samhällsfiler. Det leder rakt in i den teoretiska sociologins labyrinter. I en kommande bok i teoretisk sociologi presenterar jag några ansatser till ett sociologins periodiska system, heltäckande tablåer som sammanfattar mycket vetande och i vilka varje rad och varje kolumn har mycket gemensamt. För att nå dit behöver man generalisera om samhällsstrukturens utveckling, generalisera begrepp från Cooley, Weber och Montesquieu, och modifiera en typologi från Mary Douglas.

Vid förra sekelskiftet upptäckte sociologerna att den lilla världen följde andra sociologiska lagar än den stora världen.

Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga nätverken. Den stora världen är förvaltningarna, institutionerna, företagen, marknaderna, medierna, partierna, fackföreningarna. Man uttryckte skillnaden på olika sätt. Gemeinschaft är annorlunda än Gesellschaft, sade de tyska sociologerna (Tönnies 1887). Det som gäller för primärgrupper gäller inte för sekundärgrupper, sade de amerikanska sociologerna nästan samtidigt (Cooley 1909).

Samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet, gemensamma ägodelar behövs för att den lilla världen skall fungera. Konkurrens, marknader, vinstintresse, kompetensgradering, privat äganderätt behövs för att den större världen skall fungera, dessutom en god byråkrati och ansvarsfulla tidningar för opinionsbildning.

Tankegångar av detta slag var vanliga hos sekelskiftets sociologer och har faktiskt aldrig motbevisats. I konsekvens av detta tycker jag man gott kan vara konservativ i den lilla världen och liberal i den stora. Och helt konsekvent följer prognosen att alla politiska försök att ge den stora världen samma karaktär som den lilla världen alltså, försöken att bygga ett folkhem kommer att misslyckas. Om detta skrev jag i Svensk Tidskrift 1989 under rubriken "Ödesmakter och ideologier." ⁴⁾

Den lilla världen tillhör nittonhundratalets förlorare. Särskilt familjen har tappat mark till den stora världen. Familjerna har blivit mindre, enförälderfamiljer vanligare, tregenerationsfamiljer ovanligare. Stat och kommun har tagit över stora delar av vad som tidigare var familjefunktioner t ex barnomsorg och äldrevård. Företag svarar för produktionen, skolan för utbildningen.

Men den stora världen har inte tagit över särskilt mycket av etisk fostran. För en sådan uppgift stod den stora världen utan utrustning och institutioner. Ett av dagens problem är helt enkelt att en försvagad familj skall svara för vår etiska utveckling.

Låt oss nu generalisera historien om den stora världen.

Det finns förutom den lilla världens släkt, vänner och grannar, potential för sex grundläggande livsområden kardinalinstitutioner i varje mänskligt samhälle, nämligen system för ekonomi, statskonst, vetenskap, religion, etik och konst. ⁵⁾

I vart och ett av de sex samhällsområdena skapas något unikt, nämligen ordning genom det politiska systemet, rikedom genom ekonomin, kunskap genom vetenskapen, livsmening genom religionen, dygd genom etiken och skönhet genom konsten.

Det allsidiga samhället är ett begrepp som kan användas att konkretisera ett frihetens samhälle i vilket de sex kardinalinstitutionerna näringsliv, statskonst, vetenskap, religion, etik och konst var och en erhåller ett stort mått av självständighet. Oberoendet garanteras av medborgarrättigheter inom det politiska systemet, frihandel inom näringslivet, akademisk frihet inom vetenskapen, religiös tolerans, konstnärlig frihet och samvetsfrihet. Därmed erbjuds individerna möjlighet att skapa egna, självvalda livshistorier i spelet om makt, pengar, kompetens, helgelse, smak och moralisk resning.

Begreppen sammanfattas i figur 1.

Det europeiska samhällets historia berättar hur en monolitisk flerfunktionsstruktur dominerad av staten eller kyrkan har differentierats till ett allsidigt samhälle i form av sex enfunktionsstrukturer, var och en med sitt belöningssystem, sina speciella friheter, sina speciella varianter av rationalitet. ⁶⁾

Under nittonhundratalet har de ekonomiska och de politiska systemen varit dominerande i de västerländska samhällena. Att besitta rikedom och maktpositioner har premierats. Den vetenskapliga sfären har emellertid också vuxit och blivit betydande. Att ha utbildning och kompetens har numera blivit nästan lika högt prioriterat som att ha kapital och makt.

Under nittonhundratalet har religion, etik och konst haft obetydliga roller i det västerländska samhällsdramat, pinsamt obetydliga skulle de historiskt bevandrade säga. Detta håller på att ändras. Inför tjugohundratalet räknar vi framför allt med ett stort uppsving för konsten. Hungern efter skönhetsupplevelser ökar. Redan nu torde besökarna på konstnärliga evenemang muséer, teatrar, konserter etc vara flera än deltagarna i förstamajtåg och politiska möten, ja också flera än de närvarande åskådarna vid sportevenemang.

Också för etiken räknar man med ett uppsving. Förr trodde man gärna att det skulle komma automatiskt när rikedom och kunskap ökade. Nu tror sig många veta bättre. Litet till mans har de börjat fråga sig om "vanlig hederlighet" är så vanlig. I stället för en ökning av dygdens summa menar de att vår generation fick bevittna en ökning av allmän ansvarslöshet, destruktivt beteende, barnmisshandel, alkohol- och drogberoende, lättvindigt upprepade aborter, självmord, graviditeter i tidiga tonår. Levnadsstandardens ökning tycks inte heller ha påverkat laglydighet och ordning men vi har naturligtvis fått mer kräsna brottslingar som kräver bättre fängelsestandard. Kunskapsrevolutionen har f ö inte heller minskat brottsligheten, men vi har fått kunnigare brottslingar som är utbildade i dataprogrammering och sprängämnesteknologi.

Etikens utveckling och dygdens summa hämmas framför allt av bristen på självständiga etiska institutioner.

Varför har etiken kommit på undantag? Den medeltida kyrkan gjorde anspråk på kontroll över världslig egendom, kejsaren fick gå till Canossa, kyrkan var etikens, konstens och vetenskapens hem. Den katolska kyrkan var med andra ord fiende till allsidighetens samhälle. Renässansen och reformationen frigjorde politik, vetenskap och konst från kyrkans grepp. Men kyrkan behöll etiken. Det är därför som vi inte har en stor sekulariserad etisk tradition i vår civilisation. Vi måste nu vända oss till kyrkan för att lära oss etik. Men allsidigheten kräver att lärdomen omsätts i en självständig etisk sfär.

Långsamt utvecklas numera självständiga etiska institutioner. Bara i Förenta staterna finns ett tjugotal tidskrifter för "bioetik". Deras många diskussioner om livets villkor har lett till att många länder nu definierar döden som hjärnans död snarare än hjärtats död. Vi har etikkommittéer för forskning och börsverksamhet. Vi har etiska regler för de fria yrkena: läkare, advokater, journalister, marknadsundersökare m fl. De söker besvara frågan "Bör jag verkligen göra det jag kan göra?"

I Förenta staterna har en del företag inrättat tjänster som "etisk ombudsman". Deras huvudsakliga uppgift är att hålla den etiska diskussionen levande inom företagen. Här väntar vi en snabb utveckling på tjugohundratalet. De medvetna etiska värderingarna har stor plats i framtidens samhälle och de måste få egna institutioner.

I Sverige tror många att en etik som skyddar barn och äldre, sjuka och handikappade bara kan administreras av en välfärdsstat och upprätthållas av höga skatter. Det är angeläget att påpeka att välfärdsstaten inte ligger i huvudfåran av den europeiska utvecklingen mot allsidighet. I välfärdsstaten har politiken tagit över etikens uppgifter att värna om de svaga. Det skapar inga självständiga etiska institutioner. Här finns plats för mycket nytänkande.

Låt oss nu generalisera en distinktion från Max Weber. Max Weber sade vid nittonhundratalets början att byråkratier och marknader skulle forma det tjugonde århundradet. Han fick rätt. Hade han levt i dag hade han kanske lagt till att massmedierna spelar en lika utslagsgivande roll som byråkratier och marknader.

En byråkrati är en centralstyrd formell organisation och tillhör vanligen det politiska systemet. En marknad är ett nätverk av decentraliserade beslut i det ekonomiska systemet. Det viktiga är distinktionen mellan organisation och nätverk. Den löper genom alla kardinalinstitutioner. Firmorna är ekonomins organisationer. Forskningsinstituten är vetenskapens organisationer. Kyrkorna är religionens organisationer. Och så vidare. Nätverken återfinns i politikens olika rörelser, i vetenskapens "invisible colleges" av ämneskollegor, i religionens kretsar av trosfränder. Vi har, som sagt, ont om etiska institutioner i västerlandet men vi har etiska nätverk, till exempel Röda korset, Rädda barnen, Amnesty.

Generaliserar vi Weber på detta sätt får vi typologin i figur 2. Därmed är inte sagt att Weber ursprungligen hade fel: det politiska systemets byråkratier och det ekonomiska systemets marknader är nittonhundratalets ödesmakter. De övriga strukturerna finns där men de är svagare.

Figur 2: Max Weber generaliserad

För att förstå det Sverige som präglades av socialdemokratin måste man betrakta båda aspekterna av det politiska systemet i figur 2, både byråkrati och rörelse. De offentliga byråkratierna växte lavinartat och flertalet fick socialdemokratiska generaldirektörer. Samtidigt har olika rörelser samlats under det socialdemokratiska paraplyet: LO och andra fackföreningar, hyresgäströrelsen, pensionärsrörelsen, folketshusrörelsen, för att nämna några exempel. Med en energisk och vidlyftig partisekreterare skulle socialdemokratin kunna fortsätta styra Sverige även i perioder då partiet saknar regeringsmakten.

Marknaden är mer internationell än byråkratin. I framtidens historieböcker kommer det nog att stå att internationaliseringen, inte bara högerns framgångsrika valrörelse 1991, började den långa processen att reducera socialdemokratin till ett parti bland andra.

En symbol för internationaliseringen som riksdagen nu blir medveten om är att EG-rätt kommer att stå över svensk rätt. Om vi lyckas i ESS-förhandlingarna kommer omkring tusen EG-regler (flertalet gäller marknadens funktionssätt) att i ett svep bli del av svensk lag, om vi kommer in i gemenskapen blir det minst tretusen till.

Internationaliseringen leder också till minskad korporativism. De enorma kontorsytor som olika förbund ("krav-maskiner") har i Stockholm kommer rimligtvis i framtiden att ge plats åt import- och exportföretag och åt advokatbyrårer som specialiserar sig på EG-rätt. LO förlorar inflytande, inte därför att Stig Malm är korkad, utan därför att arenan för hans traditionella beslutsfattande internationaliseras. Hans politiska utpressningar, som Kjell-Olof Feldt så talande beskrivit i sina memoarer från regeringstiden, görs från nationella perspektiv i ett läge då ekonomin redan är internationaliserad.

Socialdemokraterna upptäcker därmed en klassisk marxistisk sanning: socialdemokrati i ett land är en omöjlighet. Ett kostligt inslag i 1991 års valkampanj affischerades stort på vårkanten och handlade om att svensk socialdemokrati skall erövra Europa. Vad man tydligen ville säga var "proletärers barnbarn, socialdemokrater i alla EG-länder, förenen eder! Världens mest framgångsrika socialdemokrati, den svenska, skall visa vägen!" Misslyckandet på hemmaplan skulle för socialdemokratin bli ett avstamp till en ny europeisk mission. Väljarna hade dock svårt att hinna med i dessa svängar.

Nyliberalismen fungerar som en ideologisk murbräcka mot det överpolitiserade Sverige. Den behövs, oj vad den behövs! men den får inte segra. För då ersätts statskonst med ekonomi, politisering med kommersialisering. Vetenskap, konst, religion och etik kommer på undantag. Allsidighetens öde i Förenta staterna är ett varnande exempel:

I det amerikanska samhället har regeringsmakten blivit begränsad. Konstitutionen förbjuder varje pakt mellan religionen och den politiska makten. I stället blev ekonomin den dominerande samhällsinstitutionen. Dollarn har ofta ett avgörande inflytande i politiken, religionen, vetenskaperna och konsten. Affärslivets toppar är tongivande i universitetskonsistorier och museistyrelser. I F Scott Fitzgeralds anda kunde kioskromanernas hjältar nästan höra sedelprasslet när de smekte sin rika hjältinnas hår. Hennes parfym doftade pengar. I dagens Amerika dominerar ekonomin vanligen över livets alla områden, till och med över kärleken.⁷⁾

"The business of America is business," sade en av dess presidenter. Vi skulle vilja säga: "The business of Europe is statecraft and administration, art and Bildung, and as much business as the latter can bear." Det är annorlunda.

Den största faran för borgerlighetens nya Sverige är att det amerikaniseras snarare än europeiseras.

Låt oss återvända till teoretisk sociologi och generalisera Montesquieus maktdelningslära.

I elfte boken i Om lagarnas anda hävdar Montesquieu att frihet för medborgaren kan finnas om tre funktioner, den lagstiftande och den dömande och den verkställande makten, hålls åtskilda. Hans upptäckt av maktens tre funktioner kan generaliseras till alla kardinalinstitutioner. Vi skapar, bevarar, förmedlar eller mottar de kardinalvärden som hanteras i samhällets olika sfärer.

De skilda formerna av kapital skapas av entreprenörer, bevaras i banker och försäkringsbolag, förmedlas av handelsmän, och når i slutsteget konsumenter. Så får vi den konventionella uppdelning av näringsverksamhet på industri, finans och handel. Statskonstens ordning formuleras av våra laggivare, bevaras av rättsväsendets domare och funktionärer, förmedlas av administratörer till folket. Kunskapen skapas av vetenskapsmän, bevaras av bibliotekarier och i kunskapsbanker, förmedlas av lärare och läroboksförfattare, och mottas av elever och studenter. Den heliga meningen hos religionerna skapas av profeter, bevaras av ett prästerskap, förmedlas av predikanter och mottas av menigheten. Konstens skönhet kommer från de skapande konstnärerna, bevaras av en kritikerkår och av muséernas intendenter m fl, tolkas för oss av andra konstnärer och mottas av oss som publik. På detta sätt fyller vi ut den samhälleliga arbetsfördelningen i figur 3.

Vi ser i denna tablå återigen att moderna samhällen inte är adekvata i etiksfären. Här saknar vi till och med terminologi. Det är som om västerländska samhällen ännu inte upptäckt nödvändiga "grundämnen", eller behöver innovationer av etiska arrangemang. Det brådskar. Kring vår tids stora moraliska frågor miljön, atomkapprustningen, den nya biologiska tekniken har vi ännu mest opinionsstormar, men få bindande sedeläror och inga etiska institutioner.

Tillbaka nu till den teoretiska sociologin. Vi behöver veta hur man ser på naturen. Vi behöver också klarhet i var olika ideologier hör hemma. Vi får här ledtrådar från den engelske antropologen Mary Douglas och hennes teori om "group-grid", men modifierar hennes typologi så att den passar ihop med de föregående.

Det finns bland världens folk i princip fyra myter om naturen. De kan illustreras med hur en kula rullar på sitt underlag, se figur 4 (Illustrationen kommer från Thompson m fl 1990, s 27.)

Det spännande för en samhällsteoretiker är att vissa myter passar bättre ihop än andra med vissa funktioner av de slag vi generaliserade från Montesquieu.

Den första uppfattningen säger att naturen är godartad och generös. Man kan skapa om den. Även om man exploaterar den återgår den med tiden till sitt ekvilibrium. Kulan rullar så att säga tillbaka till dalens botten. Detta är en vanlig uppfattning hos "skapare" av samhällets kardinalvärden, särskilt industrialister.

Den andra uppfattningen är att naturen kan nyttjas men är nyckfull. Man måste hela tiden kämpa med den som den skördande bonden i skiftande väder. Kulan kan rulla än hit, än dit på en slätt. Man vill kanske hålla efter den men den låter sig inte styras.

Den tredje uppfattningen säger att naturen inom vida ramar är tolerant, men att man måste definitivt hålla sig inom dessa ramar för att allt inte skall gå över ända och naturen uppträda som hot. Kulan kan om man är oförsiktig drivas ut ur den dal där den hör hemma med oförutsägbara konsekvenser.

Den fjärde uppfattningen säger att naturen är skör och flyktig. Allt kan slås över ända av vår tanklöshet och oförsiktighet. Kulan finns på höjdens krön och riskerar hela tiden att rulla ned. Det är en vanlig uppfattning bland dem som står som mer eller mindre maktlösa som "mottagare" av samhällets kardinalvärden.

Sekelskiftets borgare hävdade att naturen var robust och godartad. De första generationerna i socialdemokratins Sverige höll på det hela taget med. I dag tror dock flera gräsrotsrörelser att naturen är skör och flyktig, och att en radikal omläggning av vårt sätt att leva är nödvändig. Mellan dessa positioner finns de två andra naturuppfattningarna.

Den nya svenska borgerligheten kommer antagligen att stanna vid den andra uppfattningen att inom vida ramar är naturen tolerant, men vi får absolut inte överskrida dessa ramar. Det blir då en ofrånkomlig strid med miljörörelsens uppfattning om att naturen alltid och i alla sammanhang är för skör för det moderna livet och att nya livsformer för människan är nödvändiga om vi skall överleva.

Så långt naturens natur. Nu till samhällslivets natur.

Det finns i botten fyra ideologiska inställningar som styr, när människan tänker om samhällslivet.

Den första framhäver individualitet. Här söker man alla tillfällen att få vara annorlunda snarare än lika. Individualisten vill därför ha självreglering i stället för centralstyrning. Han håller på nätverk snarare än organisation, på marknad snarare än byråkrati. Det minimum av central auktoritet han kan tänka sig skall främst skydda äganderätt och upprätthålla kontrakt. Denna ideologi passar som handen i handsken skaparna av samhällets kardinalvärden, framför allt näringslivets elit.

Den andra framhåller hierarki. Här söker man behålla och stabilisera skillnaderna i samhällslivet. Det är skillnad på laglydiga och brottslingar, på män och kvinnor, på yngre och äldre. Framför allt är det skillnad på dem som har mer eller mindre av samhällets kardinalvärden: mäktiga och vanmäktiga, rika och fattiga, kunniga med höga betyg och okunniga med låga betyg, frälsta och förtappade, folk med god smak och folk med dålig smak, folk med hög moral och folk med låg moral. Den hierarkiska ideologin inrättar livet efter sådana skiktningar. De som omfattar denna ideologi brukar föredra en organisation med stabila rangordning framför en marknad som ju kan skapa oordning och stökiga nyrika.

Den tredje framhäver rättvisa. Här söker man minimera godtycket i livet. Den som satsar mer skall få mer när resultatet fördelas; det och bara det är rättvist. (Detta är ett annat och striktare tal om rättvisa än Sven Svenssons som menade "jämlik" när han sade "rättvis.") Man vill ha centrala ingrepp att upprätthålla denna rättvisa. Man kan också tänka sig centrala ingrepp så att alla får viss chans att nå resultat, t ex en fri skola för alla. Men sen skall förmågan avgöra. Ingen jämlikhet i livets utfall skall eftersträvas.

Den fjärde framhåller jämlikhet. Här söker man minimera skillnaderna i samhällslivet. Livets goda liksom samhällslivets besvär skall delas solidariskt. Gamla och unga, män och kvinnor, invandrare och infödda skall behandlas lika. Klasskillnader får inte finnas. I slutändan skall alla ha det lika bra. Denna ideologi lockar främst dem som står som svaga mottagare av samhällets kardinalvärden.

Det är svårt att renhjärtat upprätthålla jämlikhetsideal utom genom moralisk påtryckning i en liten sekt. Jämlikhetssträvanden söker därför ibland allians med centralmakten som med lag och svärd får förverkliga jämlikheten. Därmed riskerar jämlikhetsidealet att korrumperas av centralmaktens hierarkiska organisation. Sådant blev realsocialismens öde.

Uppfattningen om naturen och uppfattningen om samhället har vissa beröringspunkter. Individualisten t ex skulle ha svårt att fortsätta att göra sina satningar på sin egenart om han trodde att naturen var skör och att varje satsning kunde förstöra den. Det är lättare för honom att tro att naturen är godartad. På motsvarande sätt skulle den egalitäre ha svårt att förklara att man skall dela allt lika om naturen är godartad och slösande generös. Men om naturen är skör är det lättare att acceptera att ingen skall få mer än någon annan.

Vi sammanfattar vår bild av samhället i figur 5. Med detta bagage från teoretisk sociologi kan vi nu litet mer systematiskt diskutera och staka ut de möjligheter som finns för ett borgerligt Sverige.

Vilken borgerlighet?

I varje avancerat samhälle finns spår av alla de element som namnges i vår tablå. Det som särskiljer en typ av samhälle från en annan är att olika element dominerar. Särarten består i unika kombinationer av dominerande element. Vissa element skapar spänningar om de skall dominera tillsammans. På så sätt drivs förändringar fram i samhällsstrukturen.

Karaktäristiskt för socialdemokratins Sverige har varit en jämlikhetsideologi parad med en stark offentlig administration och en tro att naturen är godartad. Den senare uppfattningen om naturen införde ett spänningsförhållande som ledde till partiets valförlust 1976 på kärnkraftsfrågan. Naturuppfattningen ändrades till "tolerant" i stället för "godartad" och spänningen minskade något. Men inom socialdemokratins ungdomsförbund och kvinnoförbund råder vanligen uppfattningen att naturen är skör, så en stor del av spänningen kvarstår.

Kombinationen av den offentliga sektorns hierarki och arbetarkommunernas jämlikhet är nyckeln till förståelsen av den svenska socialdemokratins långa liv i framgång. Detta utvecklades i större detalj i en tidigare Ratioantologi ⁸⁾.

En abstrakt bild av socialdemokratins samhälle under Olof Palme finns i figur 6. Vi ser hur jämlikhetsideologin prioriterar de breda massorna av mottagarna av samhällets kardinalvärden, hur politiken tagit över välfärden, och hur myndigheter, riksdag/regering, och folkrörelser flätats samman. Religionen har en obetydlig roll. Den lilla världen är klämd; familjen anses knappast som en enhet och sambeskattas inte. De sociala ingenjörerna vet bäst för barn och åldringar, ja de åberopas i alla den lilla världens frågor.