LO-tidningens förstasida nr 6 1978

The wage earners funds: The Swedish attempt to socialize the corporations 

Löntagarfonderna: Det svenska försöket att socialisera företagen

Några inlägg av Hans L Zetterberg

Ur artikel i Månadsjournalen 1982    

Tredje akten

1900-talets politiska historia i vårt land är ett drama i tre akter.

Efter första akten fick alla åskådare delta i spelet — låt vara en smula marginellt — genom att rösta i allmänna val. Det var resultatet av en intensiv kamp, i vilken liberaler och socialdemokrater tog hem segern mot högern. I andra akten byggdes sjukhus och ålderdomshem och många andra institutioner åt en tacksam publik, och de politiska aktörerna gav pengar till de som satt på raderna för personer med barn och personer med svårighet att betala hyran. I slutet av akten fick fackföreningarna sina arbetsplatser i förläning; de äger dem inte men kan bestämma mycket om dem och får lejonparten av deras budget i lön. Tredje akten har börjat för några år sedan med att arbetarklassen sjöng samma sånger som i början av första akten om att kasta sina bojor och överta produktionsmedlen. Dramat går nu mot sin höjdpunkt.

Som vanligt blir det bara ett fåtal som tidigt kan avslöja hela intrigen, medan resten av publiken ännu vilseleds av storartade gester, av moraliserande tal och av aktörer som kommer och går.

Löntagarfonderna

Det är ett fundamentalt faktum om maktbalansen i Sverige att löntagarorganisationernas avtalsförhandlare har en apparat som gör att de kan ta ut ungefär vad de anser lämpligt till hushållskassorna. Apparaten kan gå genom betong. SAF och politikerna har i praktiken ganska litet att sätta emot. Detta blev LO medveten om redan på 30-talet och 40-talet då man utformade doktrinen om samhällsansvar i lönesättningen. Den stora depressionen på 30-talet illustrerade påtagligt att företag gick omkull i krisen om de förvägrades fördelaktiga ekonomiska villkor. Byggnadskonflikten 1933—34 skapade en stor debatt och utredningsverksamhet kring vad man kallade “samhällsfarliga konflikter”. Depressionen tvingade staten att vidga sitt inflytande över arbetsmarknaden. Om fackföreningarna utnyttjat all sin makt till löneuttag hade dels ekonomin ytterligare underminerats, dels staten kommit in och dikterat andra uppgörelser. Saltsjöbadsavtalet 1938 var en framgångsrik ansträngning att undvika lagstiftning om förhållandet mellan arbetsmarknadens parter. Sen kom Hitlerkriget och alla institutioner i samhället fick underordna sig de övergripande målen kring försvar och försörjning. Samhällsansvar blev ett nyckelord för alla, inte bara fackföreningsrörelsen. Fackföreningsrörelsens relation till staten förändrades också i och med att socialdemokratins maktinnehav blev långvarigt. Man hade tidigare sett staten som borgerlighetens förlängda arm. När arbetarrörelsen övertagit statsmakten genom socialdemokratin blev det naturligt att också dess fackliga organ skulle visa ansvar för hela samhället.

Med rekordårens erfarenheter föll emellertid doktrinen om samhällsansvar i bakgrunden och med välfärdsstaten bakom ryggen försvann otryggheten i större löneuttag. Löneuttagen blev rekordhöga i mitten av 70-talet trots att ekonomin faktiskt redan tio år tidigare slutat att sätta annat än bottenrekord.

I Sverige är i praktiken kampen mellan kapital och arbete i ekonomisk mening avgjord till arbetets fördel. Ur produktionen kan arbete ta ut cirka 140 miljarder kronor i år [1982] medan kapital får behålla eller dela ut cirka 2 miljarder. Apparaten kan inte gärna ta ut mer löner utan att skada utrikes balans och arbetstillfällen. De duktiga förhandlarna och ombudsmännen får inte heller ut maximal glädje ur att arbete tagit merparten och lämnat en allmoseliknande andel till kapitalet. För de spännande och utslagsgivande strategiska besluten i näringslivet tas inte av dem, utan av en liten krets direktörer i de två stora privatbankerna med närstående investmentbolag (SE-Banken och Handelsbanken) och de tre försäkringsgiganterna (Skandia, Trygg Hansa och SPP) och några stora industriföretag (främst Volvo med Beijer).

Löntagarfonderna har udden riktad mot denna ekonomiska koncentration. Företag med mer än 100 anställda skall åläggas att årligen till LO-fackens nya fonder överlämna nyemitterade aktier. Fonderna skall handla med aktier på börsen.

Eliters uppgång och fall

Löntagarfonderna är den första stora socialdemokratiska reformen som inte är avsedd att bidra till arbetarklassens levnadsstandard. Arbetarhushållen blir inte rikare med fonderna. Man säger i stället rent ut att fonderna kommer att medföra lägre löner än vad som eljest skulle utgå. Detta har gjort många socialdemokrater betänksamma.

Avsikten med löntagarfonderna är i stället att byta ut den gamla finans eliten mot en ny som har förankring i fackföreningsrörelsen. I folkmunnens förenkling kommer det att heta att Peter Wallenberg ej skall få njuta sin fars och farfars ställning för den skall Stig Malm ha.

“Människans historia är historien om kontinuerliga utbyten av eliter: den ena elitens uppgång är den andras fall”, skrev Vilfredo Pareto, 1901. Han är en italiensk bjässe i ekonomi och sociologi, död 1923. Ibland tror jag att han har författat akt 3 av vårt politiska drama.

Pareto var en stolt, självständig och ironisk man. Under den period av sitt liv då han skrev sina sociologiska arbeten hade han inte någon större önskan att sälla sig till någon politisk rörelse, även om vissa handlingslystna konservativa kallade honom sin man. Hans partiskhet — som är klar och tydligt — är snarast emot människor av varje politisk övertygelse som underlåter att säkerställa den egna gruppens framtid. Enligt Pareto överlever en dominerande grupp endast om den ger tillfällen för de bästa individerna ur alla samhälls klasser att bli delaktiga av dess privilegier och belöningar och om den inte tvekar att försvara dessa privilegier och belöningar mot yttre och inre hot. Paretos ironi drabbar en elit som blir exklusiv, som ärver och tillskriver sig sin elitställning snarare än förvärvar den, liksom en elit som blir så humanitär och samvetsöm att den tappar greppet. Han talar för möjligheter för alla att uppnå högre ställningar i samhället men inte på grund av medömkan med de oprivilegierade. Att uttrycka och ge spridning åt sådana känslor skulle endast göra eliten mindre villig att försvara sina privilegier, och sådana idéer om humanitet och samförstånd skulle också kunna bli ett samlande program för oppositionen. Och eftersom han antar att oppositionen, om den blir segerrik, aldrig förverkligar ett konsekvent program för de underprivilegierade så vinns enligt Pareto ingen moralisk fördel från det humanitära argumentet.

En elit som vill vara kvar i sin ställning måste ha både rävar och lejon, både listiga innovatörer och trosvissa konsolidatörer.

Pareto skulle anklaga de svenska företagen för att vara inskränkta i sin rekrytering. De har missat möjligheten att fånga in till de egna koncern ledningarna de utomordentliga ledarbegåvningar som nu finns i LO. I stället har de satt in vänner från Handels och Teknis — eller sina egna barn. I elitkampen gäller det att spåra avsikterna bakom orden. Orden kan vara övervinster, solidarisk lönepolitik, kapital till näringslivet, kvalitet i arbetslivet. Pareto lär oss skära genom språkvanorna:

“Den nya eliten som försöker undantränga den gamla, eller endast dela dess makt och ära, vidgår inte en sådan avsikt uppriktigt och öppet. I stället antar den ledarskapet för alla de förtryckta, förklarar att den inte strävar efter det goda för egen del utan efter det goda för de många; och den går till strid, inte för en begränsad klass rättigheter utan för i det närmaste hela befolkningen.”

Så hamnar den segerrika eliten vid köttgrytorna. De egna kan nu få kapital att bestämma över, uppdrag och jobb. Det blir representation och kontokort, tjänstebilar och skattefria traktamenten när man far runt i länet och besöker företagen. Och eftersom en del av företagen har utlandsbolag blir det tillfälle till utlandsresor — kanske t o m med Concorden innan den läggs ned. Inom rörelsen drar man sig för att kritisera och fin granska fondstyrelserna. Kritikerna kallas splittrare.

Den nya eliten blir etablerad och cirkeln kan börja igen: en ny arbetar rörelse växer fram ur de vilda strejkerna och kvarvarande smarta kapitalistiska spekulatörer lurar skjortan av löntagarfondernas trosvissa män. Så långt Pareto — eller snarare Paretos anda. Tillbaka till valet 1982.

Löntagarfonderna är LO:s fråga. Man kan säga att socialdemokraterna i val kan lita till en stående armé och en värnpliktsarmé. Den stående armén är fackets ombudsmän. Värnpliktsarmén är de vanliga partiarbetarna. Den förra är mer utslagsgivande för valresultat än den senare. Genom att LO-frågan om fonder blir central i valrörelsen kommer den stående armén att valjobba som aldrig förr. Så stora stamanställda resurser torde aldrig ha mobiliserats tidigare i en socialdemokratisk valrörelse. Ett högt socialdemokratiskt valdeltagande och ett lågt borgerligt kan ge en socialdemokratisk majoritet i riksdagen som liknar den franska eller grekiska.

Alla större företagare och nästan alla småföretagare är emot löntagarfonder. De kan förväntas bli mer aktiva i denna valrörelse än tidigare. Det gäller ju valet av vilken elit — direktörer eller ombudsmän — som skall kontrollera företagen. Chanserna att få sin sak accepterad av väljarna belyses i denna glatt naiva opinionsfråga:

“Vem tror Du i det långa loppet bäst kan sköta våra företag — en typisk ombudsman eller en typisk direktör?”

Direktörerna har vunnit starkt i opinionen på senare år. 

I valet i september [1982] utgör löntagarfonderna på det hela taget ett dåligt kort för socialdemokratin. Vår finanselit av direktörer har inte misskött sig till den grad att väljarna tycker att den på sikt behöver ersättas av en ny elit av socialdemokratiska ombudsmän. Däremot tycker de flesta att regeringen bör ersättas. Och mycket talar för en borgerlig förlust, t.ex regeringsfrågan och landets ekonomi. Oavsett hur det går kommer akt 3 av vårt drama att pågå i fler valrörelser än årets.

Debattinlägg 1976. Kapitel 2 
i Carl Johan Westholm (red), Vi kan ännu välja. Askild & Kärnekull Förlag AB, 1976, pp 23-40.

Bakgrund: Opinionen och makten över företagen

Legitimitet enligt Max Weber

Opinionsundersökningar har ingen annan funktion än att ge oss kunskap om vad allmänheten (eller någon del av allmänheten) tycker och tänker i en viss fråga. I motsats till voteringar i demokratiskt valda församlingar har opinionsundersökningar inte några bindande konsekvenser. Politiker och ämbetsmän är på intet sätt tvingade att handla på ett särskilt sätt på grund av resultaten i opinionsundersökningar. Om man hävdar att ansvariga politiker och ämbetsmän skall följa opinionsundersökningarnas anvisningar hamnar man i en helt omöjlig och oansvarig variant av populism som brukar kallas “gallupdemokrati”. Opinionsundersökningarnas enda resultat är kunskap; det är andra slags voteringar som resulterar i beslut.

Av opinionsundersökningar intar partisympatiundersökningar en särställning ty de ger kunskap om sannolika förändringar i sammansättningen av beslutande församlingar. Massmedia ger därför stor uppmärksamhet åt väljarbarometrar. En annan typ av opinionsundersökningar som intar en särställning är legitimitetsundersökningar av maktförhållanden. De ger kunskap huruvida makt kan utövas utan polis- och straffinsatser. Det är en sådan vi skall uppmärksamma här.

För att makt i det långa loppet skall kunna utövas effektivt krävs att makten är “legitim”. Med legitim menas inte enbart att den är formellt legitim, dvs att beslutet om maktutövning fattas enligt gällande bestämmelser, eller “i laga ordning”. Med legitim makt menas snarare auktoritet som kan utövas med de berördas godkännande (Max Weber). Jag kanske inte alls tycker om att bli inkallad till militärtjänst, men jag accepterar ändå att värnpliktsmyndigheterna har rätt att inkalla mig; deras makt är legitim. Makt som inte är legitim kräver en stor insats av övervakning, polis, och sanktioner för att förverkligas i handlingar. Legitim makt behöver föga av detta: maktutövaren och de som är föremål för hans makt är i stället eniga om maktutövningen. Samhället kan fungera endast om lejonparten av dess makt är legitim.

Legitimiteten hos makten är som synes en opinion hos de berörda. Det är därför som opinionsundersökningar om maktens legitimitet är så intressanta. De måste tas på särskilt allvar av alla som vill utöva makt i en annan inramning än polisstatens.

De opinionsundersökningar som gjorts sedan den stora diskussionen började 1975 om nya former för makten över näringsliv och kapitalbildning är ingalunda uttömmande. Flertalet frågor ställda i dessa undersökningar är föreslagna av partsintressen, t ex Aktiespararnas riksförbund och svaren har publicerats i Aktiespararen (nr 7, 1975, nr 1 och 3, 1976). Sifos roll i problemanalysen har mest varit att se till att frågorna tekniskt sett inte blivit ledande, dvs att alla rimliga svarsalternativ har samma chans att komma till uttryck och att värdeladdade ord undviks eller balanseras.

Bland de frågor som ställdes vintern 1975—76 finns ett frågebatteri som ligger närmare problemets kärna än de övriga, och som också kan användas att belysa det väsentliga problemet om legitim makt över företagen. Frågebatteriet består av fem frågor med likartad lydelse som rör fem gruppers makt över företagen. Sifo frågade: “Hur skulle ni vilja se ägandet inom de större aktiebolagen? Vill ni att (staten/fack föreningsrörelsen/kapitalstarka familjer/de anställda/aktiespararna bland allmänheten) skall äga mer än nu, mindre än nu, eller ungefär som nu?” Frågorna ställdes vid besöksintervjuer med sannolikhetsurval av 2 000 personer i december 1975 och mars 1976. Bortfallet av svarande p g a vägran, tidsbrist, resa, oanträffbarhet etc. är 19 procent.

Resultaten av utfrågningen framgår av diagram på s 26. Det råder stor enighet om att de kapitalstarka familjernas ägarandel bör minskas. Men det finns intet utslag i opinionen att fackföreningsrörelsen skall öka sin ägarandel. Inte heller tycker man att statens andel bör öka: om något bör den minskas. Det är företagens anställda och aktiespararna bland allmänheten som skall öka sina ägoandelar av näringslivet. Mest vill man öka de anställdas ägande.

Uppdelat på politiska partier får vi följande svarsbild.

Grovt sagt kan man säga att frågorna avdelar det socialistiska blocket i svensk politik från det borgerliga. Men bilden är inte fullt så enkel. 1 inställningen att de anställda bör äga mera råder sålunda en avsevärd enighet mellan alla partiers sympatisörer. Kommunisterna har sin radikala och mer enhetliga opinion i alla varianter av vår fråga utom vad gäller aktiespararnas roll. Gapet mellan kommunister och socialdemokrater är genomgående stort. Bland de borgerliga är frågorna mindre partiskiljande. Dock skiljer sig moderaterna bl a genom att vara mycket mer negativa till fackföreningsägda företag. Det kan vara värt att notera även vad de närmast berörda kategorierna i befolkningen har svarat.

Att anställda tycker att anställda bör ha mer ägande och att ägare till börsnoterade aktier tycker att aktiesparare skall äga mer torde väl inte förvåna. Arbetare och tjänstemän skiljer sig i svarsmönstren; det ligger viss sanning i att arbetare är mer socialistiska än tjänstemän. Men denna skillnad är långt mindre än mellan socialistiska och borgerliga partisympatisörer. Skillnaderna mellan de anställda i privat och statlig tjänst är helt obetydliga.

Det första av vikt som vi kan utläsa ur våra tabeller är att en överväldigande opinion vill minska finansfamiljernas ägande av de stora bolagen. Denna opinion dominerar alla partier och anställningskategorier. Bakgrunden till denna opinion skulle vara värd en hel avhandling. För det är samma familjer som i mångt och mycket är det svenska, välståndets arkitekter. Nu har finansfamiljerna förlorat legitimiteten hos sin makt.

År 1959 publicerades C H Hermanssons bok Koncentration och storföretag. Den visar — i allt väsentligt helt korrekt — hur ägandet av det svenska näringslivets större enheter är koncentrerat till ett fåtal finansfamiljer. Den akademiska samhällskunskapen inkorporerade inte boken i sin litteratur trots att den utsäger något mycket väsentligt om Sverige. (Först mot slutet av 60- talet blev marxistiska analyser accepterade vid svenska universitet.) Det socialdemokratiska etablissemanget accepterade inte heller att en kommunist kunde utsäga något väsentligt om samhället. (Det gör man inte idag heller.) För att ändå tillgodogöra sig bokens kunskap i samhällsarbetet tillsattes efter visst motstånd Koncentrationsutredningen vars betänkande 1966 bekräftade Hermanssons beskrivning och kompletterade den med nya detaljer och bättre statistik.

Koncentrationsutredningen ledde inte till någon ny politik. Regeringen beslöt att hålla reda på utvecklingen men inte att vidta åtgärder att ändra den. Initiativ till åtgärder har därför fallit i andra händer. Men Koncentrationsutredningen fick mycket stor publicitet. Vid vissa universitetsinstitutioner blev den kursbok. Dess fakta blev flitigt använda i den politiska agitationen.

Ett resultat har blivit att stora delar av 1970-talets allmänhet inte upplever finansfamiljernas makt som legitim. Detta innebär inte alls att finansfamiljerna skaffat sig makten på olaglig väg. Det innebär snarare att samhällsutveckling och värdesystem förändrats så att stora delar av allmänheten inte längre anser det självklart och rättvist att denna makt över företagen finns hos finansfamiljerna. Framför allt reagerar man mot att under det nuvarande systemet en oproportionerligt stor andel av samhällets tillväxt i rikedom tillfaller en liten krets av stora aktieägare. Att aktieägarna inte tar ut vinsterna ur företagen i reda utdelningspengar ändrar inte legitimitetsproblemet: den lilla gruppen av stora aktieägare får en stark förmögenhetsökning även om pengarna stannar i företagen.

Finansfamiljerna har glidit in i en process som liknar den som adeln råkade in i under mitten av 1800- talet. Makten hos riddarståndets herrar byggde ursprungligen på belöningar — adelskap, förläningar och privilegier — för samhällsnyttiga gärningar. Men med tiden fann andra grupper det stötande att adelns makt gick i arv, att dess maktutövning var svår att kontrollera, och att en ny medelklass som skapade mycket välstånd utestängdes från makten.

Det tog samhället lång tid att komma tillrätta med adelns legitimitetskris. Man sökte först modifiera ståndsriksdagen så att de nya välståndsskapande grupperna fick representation i riksdagen. Så fick t ex universiteten säte i prästerståndet och bruken säte i borgarståndet. Detta motsvaras väl av experimenten idag med att ha samhällsrepresentanter och fackföreningsrepresentanter i de stora bolagens styrelser. Men till sist blev trycket från den nya medelklassen för stort och vi fick en riksdagsreform 1866. Efter hetsiga och lysande debatter avskaffade adeln sig själv som statsbärande stånd. Man accepterade i stället tvåkammarriksdagen.

Krisen löstes alltså den gången genom att riddarhuset gick med på att avsäga sig sina maktprivilegier. Förmögenheter och prestige fick man behålla men den ärftliga rätten till den politiska makten fick man ge upp.

Det är osannolikt att finansfamiljerna gör något liknande. De är inte sammanslutna i något riddarhus och saknar mekanismer att fatta beslut som grupp. Fast egentligen har de allt att vinna på att bilda en delegation för förhandling och beslutsfattande. De kan nämligen inte räkna med att något parti eller någon näringslivsorganisation helhjärtat skall föra deras talan. Partier och väljarorganisationer har alltför många intressentgrupper för att helt och fullt stödja finansfamiljer. För blandekonomins framtid vore det likaså angeläget att finansfamiljerna följde adelns exempel från 1860-talet. Nu hotas hela det ekonomiska systemet av en socialistisk omvälvning med svårförutsägbara konsekvenser på grund av finansfamiljernas olösta legitimitetskris.

Orsaker till finansfamiljernas legitimitetskris

Tecken på finansfamiljernas legitimitetskris finns i många länder. Det är en kombination av omständigheter som gjort att den utlösts på 1970-talet i Sverige. Socialdemokratins långa innehav av och tillvänjning till den politiska makten har skapat en stark irritation bland en ny generation socialdemokrater över att inte kunna bestämma också i bolagen. Den stora jämlikhetssatsningen med vilken Olof Palme inledde sin period som statsminister bidrog till opinionsbildningen. Hörnstenen i svenskt löneväsen — den solidariska lönepolitiken — leder till spänningar när enstaka företag visar “övervinster” som indirekt krediteras dess aktieägare.

Men de svenska kapitalisterna själva har också påskyndat utvecklingen. Det märks mest om man jämför dem med hur de amerikanska finansfamiljerna hanterat motsvarande utveckling. Frederick Gates hade redan omkring 1910 helt klart för sig vad som måste göras med framgångsrik kapitalistisk ackumulation: “Din förmögenhet växer och ökar som en lavin”, sade han till sin arbetsgivare och vän John D Rockefeller. “Du måste distribuera den snabbare än den växer! Om du inte gör det kommer den att krossa dig, dina barn och dina barnbarn.” Så skapades ett system av organiserad välgörenhet, stiftelser och donationer för sjukvård, välfärd, själavård, undervisning och forskning. Och man började distribuera inte bara inkomster utan även kapital. Utan detta system skulle de stora amerikanska finansfamiljerna använt stiftelser för allmännyttiga ändamål mest för att genom stiftelserna kunna behålla kontrollen över sitt kapital.

Ett annat förhållande som kapitalistfamiljerna utomlands infört för att inte skadas av en legitimitetskris är benhårda regler mot nepotism. Endast de familjemedlemmar som på grund av egna meriter och kompetens med säker marginal skulle nå direktion och styrelse får arbete i familjens företag. De som ej möter dessa krav får inget arbete alls i företaget, ej ens i underordnad position. Dessa regler som på 10-talet oberoende av varandra hamrades fram av familjerna du Pont i USA och Siemens i Tyskland har inte alltid observerats i Sverige, och detta förhållande kan ha påskyndat legitimitetskrisen.

Finansfamiljernas legitimitetskris i Sverige är ett faktum oavsett om det ovan sagda är dess orsaker eller ej. Det innebär att Sverige som första avancerade industriland får chansen att arbeta fram en historiskt sett intressant lösning. Jag tror inte den lösningen blir någon av de socialistiska schablonerna. Inte heller tror jag att lösningen är given i Rudolf Meidners förslag att fackföreningarna tar över makten över företag och kapital.

Nej till fackföreningssocialism

Fackföreningarnas anspråk på de kontrollerade aktieposterna i bolagen är en form av socialism. Med socialism menar man då — 

(1) att ett brett kollektiv äger produktionsmedlen, och
(2) att kollektivets ledare är valda och ansvariga i demokratisk ordning. 

När en demokratisk stat är det ägande kollektivet talar man om konventionell socialism, när mindre kollektiv med demokratisk konstitution är ägare brukar man tala om gillesocialism. Skillnaden mot kapitalistiskt ägande är närmast att äganderätten under socialism inte går i arv och att den tillkommer kollektiv snarare än individer.

Vår opinionsundersökning visar att fackets maktövertagande inte betraktas som en legitim utveckling. Andelen av hela allmänheten som tycker att fackföreningsrörelsen skall öka sitt ägande av företagen är 20 procent, andelen som tycker att det bör minska är

18 procent och 46 procent tycker att man nu äger lagom mycket; 16 procent har ingen åsikt i frågan. På Volvos bolagsstämma i maj 1976 förekom epitetet “LO- gangsters” i samband med omnämnande av förslaget att facket skulle öka sin ägarandel av företagen, en förlöpning från en aktieägare som onekligen antyder svårigheter att se förslaget som något legitimt. Men även inom LO är det bara 29 procent som tycker att facket borde öka sitt ägande av företaget. Inom tjänstemannarörelsen är siffran ännu lägre, 18 procent.

1 retoriken sätts ofta likhetstecken mellan löntagarna och fackföreningsrörelsen. Det kan man inte göra när det gäller ägandet av företagsandelar. Det ger helt annorlunda förmögenhets- och maktsituationer när aktier är skrivna på fackföreningen än på de anställda. Sifo frågade: “Om de anställda fick ett större ägande i företagen, anser ni att det bör ske genom att enskilda anställda får egna aktier eller andelar i det företag där de arbetar eller genom att fackföreningsrörelsen får aktier eller andelar i företagen?”

Svaren ger besked om att man föredrar individuellt ägande:

Man kan sammanfatta opinionen så att den är kritisk mot storfinansens makt över företagen men inte vill ersätta den med fackets makt.

Allmänheten är negativt inställd till ökat statligt ägande av de stora företagen. Statsägda industrier svarar idag för ca 8 å 9 procent av landets industriproduktion. (Det är en lägre siffra än i kapitalistiska stater som Italien och Frankrike!) Men allmänheten vill inte att statens företagsägande skall ökas: 28 procent vill att den skall minskas, 16 procent att den ökas, 45 procent att den skall vara som nu, och 11 procent har ingen åsikt.

Klassisk socialism har inget gehör bland allmänheten i dagens Sverige. Ingenting är klarare i opinionen än detta.

Efter att ha sagt nej till finansfamiljernas existerande makt över företagen och nej till fackföreningsrörelsens anspråk på ökat ägande av företagen och nej till ökat statligt ägande, säger allmänheten ja till de anställdas och till de små aktiespararnas ökade ägande. Vår inledande tabell visade att 55 procent vill att de anställdas ägande ökar och att 35 procent vill att aktiespararna bland allmänheten får ett ökat ägande av företagen. Och den fråga vi senast redovisade antyder klart — liksom andra frågor som Sifo ställt — att flertalet föredrar individuellt framför kollektivt ägande.

Man kan säga att svensk opinion 1975—76 i fråga om företagsägande är småborgerlig, snarare än storkapitalistisk eller socialistisk.

Det företag vars ägarstruktur ligger mest i opinionens huvudfåra är AB Volvo som är exceptionellt bland svenska storföretag i att det inte domineras av någon finansfamilj. Av de över 120 000 aktieägarna är det 23 procent som har eller har haft anställning i eller annan anknytning till Volvo som återförsäljare, leverantör e d. Men tilläggas bör att Volvo inte har berett plats för de mindre aktieägarna i sin styrelse. Makten i ett företag med denna ägarstruktur tenderar — åtminstone med nuvarande aktiebolagspraxis — att ligga hos top management, dvs. en professionell styrelse som utnämner varandra och en anställd direktion.

Av de olika förslag som finns i debatten torde Waldenströmsgruppens idéer om ett av staten subsidierat lönsparande i aktier ligga nära den dominerande småborgerliga opinionsfåran. Men Waldenström har föga att säga om den reduktion av finansfamiljernas makt som opinionen likaså kräver. Rent allmänt tycks många dock räkna med att fonder i framtiden skall ersätta finansfamiljer som ägare av näringslivets riskkapital

1 mars 1920 fick Sverige sin första rent socialdemokratiska regering. Den koalition av liberaler och socialdemokrater som genomdrivit den allmänna rösträtten föll på en skattefråga och en socialdemokratisk ministär under Hjalmar Branting bildades. Valet 1917 hade gett socialdemokraterna 31 procent av rösterna och kommunisterna hade 8, så regeringen var en minoritetsregering.

Den nya regeringen tillsatte den s k socialiseringsnämnden som skulle utreda vilka industrier och naturtillgångar som skulle socialiseras och hur detta i praktiken skulle gå till. 1 nämnden ingick bl a Rickard Sandler och Gustav Möller.

Nämnden hade bara arbetat några månader när det var dags att gå till val hösten 1920. Branting framhöll i sina valtal att socialiseringsnämnden ännu inte gjort definitiva rekommendationer, men socialiseringsfrågan kom ändå att dominera valrörelsen som aldrig varken förr eller senare i Sverige. Socialdemokraterna förlorade valet och regeringsmakten.

Valförlusten 1920 satte djupa spår i en hel generation socialdemokrater. Per Albin Hanssons generation gick sedan aldrig till val på en socialiseringsfråga. När man återvann regeringsmakten 1924 och 1932 fann man i andra aspekter av det socialdemokratiska idéarvet än industrins socialisering sina styrande föreställningar i politiken.

På 40-talet var det dags för generationsskifte i socialdemokratins ledande kretsar. Den nya generationen aktualiserade igen socialiseringsfrågan. I arbetarrörelsens efterkrigsprogram — författat av Ernst Wigforss, Alva Myrdal och andra — skisserades en socialistisk skördetid som skulle omfatta bland annat affärsbankerna och försäkringsbolagen. Detta rönte ett våldsamt motstånd inom oppositionen. Inför valet 1948 retirera de Tage Erlander och hans kolleger och tog avstånd från praktiskt taget alla efterkrigsprogrammets socialiseringspropåer. Men socialiseringsfrågan blev i alla fall en av valets mest framträdande frågor och den kopplades lätt till frågor om vanstyre i efterkrigsekonomin. Överströmningen till folkpartiet från socialdemokratin blev stor. Regeringen räddades på ett hår när av kommunister som efter Pragkuppen sökte sig till socialdemokratin och av tidigare soffliggare vars politiska intresse vaknat i den heta valrörelsen. Erlander- generationen hade emellertid upplevt en valrörelse som de aldrig skulle glömma; aldrig mera skulle de gå till val om socialisering. När mot slutet av sin karriär Tage Erlander på en partikongress 1967 hörde en ny generation vilt applådera ett näringslivsprogram framfört av Krister Wickman med många socialistiska inslag föreföll han reserverad och besvärad.

Bränt barn skyr elden, men barnbarn och barnbarns barn måste bränna fingrarna igen för att förstå detta med elden. I valet 1976 är socialiseringsfrågan åter en av de centrala, denna gång mest i form av fackföreningsägda företag. När historikerna behandlar denna intressanta episod tror jag att de kommer att dra slutsatsen att den socialdemokratiska partistyrelsen och regeringen egentligen inte ville ha Meidnerplanen. Man var positiv till en löntagarandel i företagens vinst men skeptisk mot att ta denna åtgärd som förevändning att göra en omvälvning av hela det ekonomiska systemet. 

Men socialdemokratins ledare var inte herrar i eget hus. En grupp inom LO som varit mycket framgångsrik i sitt agerande mot motparten SAF använde sina talanger till att agera mot partiledningen. Denna grupp tycker det är viktigare att ha förankring för sina handlingar i en socialistisk ideologi än bland medlemmarnas opinioner. Det till synes oskyldiga beslutet att låta Meidners skrift gå ut till rådslag med en särskilt preparerad studiehandledning blev vändpunkten i en process som sedan inte kunde styras åt annat håll. Regering och partiledning måste hädanefter hålla god min. Socialdemokratin råkade i Meidnerkrisen därför att den inte hade vad som är grunden för all politisk makt, nämligen makten att reglera sina egna affärer och de egnas agerande. Liksom 1920 och 1948 söker statsministern hålla socialiseringen borta från debatten. Utredningarna är inte klara; ytterligare ett riksdagsval skall hållas innan frågan avgörs. Nu är det LO som driver på; ingen socialdemokratisk regeringsmedlem rör frågan i sina 1-maj tal men LO-chefen gör det. Liksom 1948 kopplar oppositionen sitt motstånd till fall av ekonomiskt vanstyre, t ex Stålverk 80. 

Valet 1976 som normalt borde bli en socialdemokratisk promenadseger p g a regeringens lyckade konjunkturpolitik, väljarkårens snabba välståndsökning, det stigande inhemska och utländska förtroendet för statsminister Palme och oppositionens splittring i kärnkraftsfrågan blir i stället en gastkramning. Om det blir förlust för socialdemokratin eller ej är inte klart när detta skrivs i maj 1976, men det är kanske av mindre betydelse. Sifo:s väljarbarometer visar 38,5 procent för socialdemokraterna, en siffra på 30-talsnivå. Det väsentliga är att ytterligare en generation socialdemokrater får klart för sig att socialisering i stor skala är något som väcker oppositionens motstånd och väljarnas motvilja i de mest olikartade situationer. 1976 får Palmes generation på sitt sätt lära vad Brantings, Hanssons och Erlanders tidigare lärt på andra sätt. Man brukar säga att valrörelserna är uppfostrande och bildande för väljarkåren. De är också uppfostrande och bildande för politikerna.

Utvecklingen av opinionen om löntagarfonderna

Ur Indikator november 1976

Valrörelsen 1976; löntagarfondsidéen presenteras

En vaknande jätte för den svenska väljarkåren att ta ställning till i valet 1976 blev frågor om socialisering. De har nämnts som intressanta av 2 á 3 procent när Sifo frågat 1970 och 1973. I utfrågningen inför 1976 års valrörelse nådde denna fråga 9 procent intresserade. I sak var frågan om Meidners fonder valets största fråga: den gällde ju ett helt nytt samhällssystem för Sverige. Det var emellertid mest ytterpartierna, moderater (18%) och kommunister (21%) som engagerades av socialiseringsfrågan när Sifo i mars 1976 frågade väljarna om vad som var intressantast inför valet. Bland socialdemokratins sympatisörer nämndes socialiseringsfrågor som intressanta av 4 procent, bland mittpartierna av 8 procent.

---

Den socialdemokratiska partikongressen antog mot partistyrelsens önskan förslag att socialisera läkemedelsindustrin och skolboksförlagen. LO införde fackföreningsägda företag enligt en teknisk lösning som Rudolf Meidner anvisat. Liksom 1920 och 1948 sökte statsministern hålla socialiseringen borta från debatten: Utredningarna är inte klara; ytterligare ett riksdagsval måste hållas innan Meidner-planen avgörs. LO drev emellertid på; ingen socialdemokratisk regeringsmedlem rörde frågan i sina 1-maj-tal men LO-chefen, Gunnar Nilsson, gjorde det. LOs kongress i juni 1976 antog i princip Meidner-planen för fackföreningsstyrda löntagarfonder som långsiktiga ägare av lönsamma företag. Däremot var socialiseringsfrågan placerad i valrörelsens centrum. (Karakteristiskt nog ville inte planen avskaffa marknadsekonomin och ersätta den med planhushållning.)

Socialdemokratins historiska ovilja att diskutera socialisering hade medfört att dess väljare 1976 var sällsynt okunniga och oförberedda i den socialiseringsdebatt som följde på partikongressens beslut om socialisering av läkemedels- och läromedelsindustrin och på LO-kongressens beslut att driva Meidners förslag om löntagarfonder som skulle göra fackföreningar till dominerande ägare i företagen. När Sifo i maj 1976 frågade rakt på sak: "Är Ni för eller emot att Sverige socialiseras?" hände två ting som båda är belysande: dels svarade 28 procent av socialdemokraterna att de var för och 49 procent att de var emot socialisering (resten svarade vet ej), dels blev ett par socialdemokratiska ministrar arga över att Sifo ställt en sådan fråga. Och inom socialdemokratin debatterade de intellektuella tystlåtet om fackföreningarna var det rätta kollektivet att ta över ägandet: skulle det inte vara staten?

Reaktionen på Meidners förslag blev mycket energisk från borgerlighetens sida. Och den blev enig. Det myckna talet om borgerlighetens splittring visade sig på denna punkt vara en synvilla. När det gällde borgerlighetens hjärtefråga, den privata äganderätten, stod man enig. En borgerlig utredningsgrupp inom Industriförbundet under ledning av Erland Waldenström lade fram ett motförslag.

Ett urval av väljare fick av Sifo en beskrivning av Meidners och Waldenströms förslag och flertalet valde då Waldenströms. Frågan blev lång och komplicerad och de utfrågade fick en skriftlig sammanfattning av förslagen. Så här löd frågan och sammanfattningen:

"Två stora förslag har hittills lagts fram om löntagarfonder ett av Meidner och ett av Waldenström. Nu vill jag fråga om vilket av dem som tilltalar Er bäst, eller om Ni inte tycker något av dem är bra. Här är en sammanfattning av förslagen.

Meidner:
20 procent av vinsten i företag med ner till 50 anställda förs över till löntagarfonder varje år. En central utjämningsfond för förvaltning av avkastningen bildas plus ett antal branschfonder. De som arbetar i fondägda företag får rösta för upp till 20 procent av företagets aktier och fonderna får sedan tillsätta styrelseledamöter i företagen på förslag av de anställda. Systemet innebär att fonderna efter relativt kort tid kan bli dominerande ägare i ett stort antal företag. Fonderna skall vara kollektiva och pengarna stanna kvar i företagen som arbetande kapital. Löntagarna får inte personliga andelar i fonderna. Detta är grunddragen i de s k Meidner-fonderna, d v s det förslag till löntagarfonder som lagts fram av en arbetsgrupp under ledning av dr Rudolf Meidner, och antagits av LO-kongressen.

Waldenström:
Ett fondsystem skapas genom ett särskilt frivilligt lönsparande i vilket man slipper betala skatt för den del av lönen man sätter in i fonderna. Pengarna samlas i ett stort antal fonder antingen företagsvis eller helt fristående. Fonderna placerar pengarna som aktier i företagen. Löntagarna får individuella andelar i fonderna och möjlighet att ta ut dem efter ett visst antal år. Fonderna får tillsätta styrelseledamöter i företagen. De kan komma att bli dominerande ägare, men får inte rösta för mer än högst 20 procent av aktierna på bolagsstämman. Detta är grunddragen i en modell till ägandespridning i företagen som lagts fram av en arbetsgrupp inom näringslivet ledd av Gränges styrelseordförande Erland Waldenström.

Är det något av dessa system till spridning av ägandet och inflytandet i företagen Ni skulle föredra? Vill Ni ha Meidner-systemet, Waldenströmsystemet, vill Ni ha en kombination av dem, vill Ni ha ett fondsystem men något som är annorlunda både Meidner och Waldenström, eller inget system alls?"

Svaren visade att en majoritet ville ha någon form av löntagarfonder, men att tveksamheten var stor och att Meidners förslag var mindre populärt än Waldenströms:

I denna centrala fråga i valrörelsen hade inte socialdemokratin väljarna med sig. Palmes generation fick i valet 1976 på ett hårdhänt sätt lära sig vad tidigare generationer av socialdemokratiska ledare på andra sätt fått erfara: svenskarna vill inte ha socialisering i meningen kollektivt ägda produktionsmedel. Den slogan från valrörelsen som de flesta väljare (utan hjälp från intervjuaren) kom ihåg efter valet var betecknande nog "Sociala reformer utan socialism", ett slagord som först formulerades av folkpartiet på 50-talet men som återuppstod 1976.

Olof Palme föreföll i valrörelsen medveten om det dilemma i vilket Meidner-planen försatte väljarna och den socialdemokratiska valkampanjen. Han skrev aldrig under planens detaljer, hänvisade till att en utredning skulle slutföras, och att frågan tillhörde 80-talet snarare än 70-talet. Väljarna hade svårt att tro detta. I augusti ställdes frågan "Olof Palme säger att han ännu inte tagit ställning till LOs förslag om löntagarfonder. Tror Ni eller tror Ni inte det är sant?" (*) Det var bara 21 procent av väljarna (31 procent av socialdemokraterna) som trodde att Palme inte tagit ställning.

Den intensiva socialiseringsdebatt som fördes i massmedia var som vi sett av begränsat intresse för huvuddelen av väljarkåren. Men den gav allmänheten ett allmänt intryck att socialdemokratin tagit ett långt steg åt vänster. Sifo frågade: "I politiken talar man om vänster och höger. Här är en skala från vänster till höger/intervjuaren visar här ett kort med en sjugradig s k Osgood-skala/. Hur skulle Ni placera partierna på skalan? Hur skulle Ni placera Er själv på skalan?"(*) Den skuggade delen av diagrammet visar hur väljarna placerade sig själva på vänster-höger-skalan. Och inritat med heldragen linje ser vi hur de placerade socialdemokratiska arbetarpartiet i augusti 1976 när socialiseringsdebatten var som hetast i massmedia.

Vi ser att socialdemokra